Det var jattejobbigt att saga hejda till alla barnen pa CIDIC, gratkalas pa hog niva. Vill verkligen komma tillbaka nagon dag, men det aterstar att se om det blir verklighet! Det vi har fatt uppleva har varit sa otroligt larorikt, och det kommer verkligen att forandra mitt liv. Det kommer att vara svart att komma tillbaka till Sverige, dar verkligen alla overkonsumerar och lever i overflod. Det kommer att bli svart, kontrasten ar otroligt stor.

 I den forsta familjen vi besokte kunde pappan inte jobba eftersom att han hade epilepsi och fick flera anfall om dagen for att han anstrangde sig sa hart. Nu nar han inte jobbar har familjen anda inte rad med mediciner och han far flera anfall i veckan, en reducering men en hemsk verklighet. Alla i familjen grat eftersom att mamman jobbade med att salja gronsaker pa gatan och familjen har inte alltid mat pa bordet. Den aldsta systern har varit tvungen att sluta skolan, trots sin stora drom att kunna ga i skolan, och maste hjalpa sin mamma, stamningen var otroligt ledsam. Dessa barnen kommer ocksa till organisationen, man skulle aldrig kunna ens gissa pa att de har ett sa hart liv. Nar vi kommer till centret ar de alltid rena, trots att de inte har tillgang till toalett eller ens rinnande vatten. Kladerna ar alltid rena, men man marker att de ofta smiter ivag till toaletten for att tvatta av sig. Storasystern i den har familjen sjong en sang om sin pappa pa avslutningen, grat samtidigt eftersom att de inte vet hur lange han kommer att overleva utan sina mediciner, hemska verklighet - tals att saga manga ganger.

En annan familj som jag besokte, deras hus holl pa att rasa. CIDIC hjalper bara personer som lever i extrm fattigdom, uppe i el Alto dar vi jobbat dar de mest fattiga lever. De lever alltsa uppe pa bergskanten och hotast standigt av husras, speciellt hart ar det nar det kommer mycket regn och stora landsmassor rasar. De berattade att de inte kunde sova om natterna nar det regnade, eftersom radslan alltid fanns dar, garden hade redan forsvunnit nerfor branten. Men de har ingen annanstans att ta vagen, vad har man for val. Det blir otroligt kallt om natterna har, och de har i alla fall tak over huvudet, men hal i jordvaggar/tak som de forsokt tacka over med plast, en standig kamp.

Mitt fadderbarn heter Soledad, sa otroligt fint namn och hon ar otroligt sot! I hennes familj finns det inte mycket karlek och det ar ofta brak inom familjen. Hennes mamma har reumatism och har inte langre rad med mediciner. Barnen, 5, har tva olika pappor som bada har lamnat dem. Hon har varit sangliggandes i tre manader da hon utan medicinerna inte ens kan sta upp sjalv, hon tynar bort och har otroligt ont. Hon skulle kunna fa sina mediciner for 200 kronor/manad, hemma ar det inte mycket, men for denna familj ar det omojligt. Tva av barnen jobbar, de tjanar ungefar 600 kronor/manad tillsammans, och ska forsorja familjen som ar 6 personer och ena systerns man som inte kan jobba pa grund av epilepsi och deras barn. Mat finns alltsa inte pa bordet varje dag.

Mina och Asas 400 kronor kommer att gora sa att Soledad far ga i skolan, och hjalpa hennes familj ocksa, sa mycket gor det. Man kan valja att bli halvfadder 200 kronor, eller helfadder 400 kronor varje manad. Om ni kanner att ni kan, snalla hjalp till. Alla dessa barn ar i stort behov av hjalp for att ens kunna klara sig. Annars far de sluta skolan och hjalpa sina foraldrar att arbeta, och det ar inte halsosamt. Detta ar bara tva av de familjer jag besokt, det finns tusentals bara i detta lilla omrade! Ingen kan gora allt, men alla kan gora nagot! Puss alla / Sara.