Det var jattejobbigt att saga hejda till alla barnen pa CIDIC, gratkalas pa hog niva. Vill verkligen komma tillbaka nagon dag, men det aterstar att se om det blir verklighet! Det vi har fatt uppleva har varit sa otroligt larorikt, och det kommer verkligen att forandra mitt liv. Det kommer att vara svart att komma tillbaka till Sverige, dar verkligen alla overkonsumerar och lever i overflod. Det kommer att bli svart, kontrasten ar otroligt stor.

 I den forsta familjen vi besokte kunde pappan inte jobba eftersom att han hade epilepsi och fick flera anfall om dagen for att han anstrangde sig sa hart. Nu nar han inte jobbar har familjen anda inte rad med mediciner och han far flera anfall i veckan, en reducering men en hemsk verklighet. Alla i familjen grat eftersom att mamman jobbade med att salja gronsaker pa gatan och familjen har inte alltid mat pa bordet. Den aldsta systern har varit tvungen att sluta skolan, trots sin stora drom att kunna ga i skolan, och maste hjalpa sin mamma, stamningen var otroligt ledsam. Dessa barnen kommer ocksa till organisationen, man skulle aldrig kunna ens gissa pa att de har ett sa hart liv. Nar vi kommer till centret ar de alltid rena, trots att de inte har tillgang till toalett eller ens rinnande vatten. Kladerna ar alltid rena, men man marker att de ofta smiter ivag till toaletten for att tvatta av sig. Storasystern i den har familjen sjong en sang om sin pappa pa avslutningen, grat samtidigt eftersom att de inte vet hur lange han kommer att overleva utan sina mediciner, hemska verklighet - tals att saga manga ganger.

En annan familj som jag besokte, deras hus holl pa att rasa. CIDIC hjalper bara personer som lever i extrm fattigdom, uppe i el Alto dar vi jobbat dar de mest fattiga lever. De lever alltsa uppe pa bergskanten och hotast standigt av husras, speciellt hart ar det nar det kommer mycket regn och stora landsmassor rasar. De berattade att de inte kunde sova om natterna nar det regnade, eftersom radslan alltid fanns dar, garden hade redan forsvunnit nerfor branten. Men de har ingen annanstans att ta vagen, vad har man for val. Det blir otroligt kallt om natterna har, och de har i alla fall tak over huvudet, men hal i jordvaggar/tak som de forsokt tacka over med plast, en standig kamp.

Mitt fadderbarn heter Soledad, sa otroligt fint namn och hon ar otroligt sot! I hennes familj finns det inte mycket karlek och det ar ofta brak inom familjen. Hennes mamma har reumatism och har inte langre rad med mediciner. Barnen, 5, har tva olika pappor som bada har lamnat dem. Hon har varit sangliggandes i tre manader da hon utan medicinerna inte ens kan sta upp sjalv, hon tynar bort och har otroligt ont. Hon skulle kunna fa sina mediciner for 200 kronor/manad, hemma ar det inte mycket, men for denna familj ar det omojligt. Tva av barnen jobbar, de tjanar ungefar 600 kronor/manad tillsammans, och ska forsorja familjen som ar 6 personer och ena systerns man som inte kan jobba pa grund av epilepsi och deras barn. Mat finns alltsa inte pa bordet varje dag.

Mina och Asas 400 kronor kommer att gora sa att Soledad far ga i skolan, och hjalpa hennes familj ocksa, sa mycket gor det. Man kan valja att bli halvfadder 200 kronor, eller helfadder 400 kronor varje manad. Om ni kanner att ni kan, snalla hjalp till. Alla dessa barn ar i stort behov av hjalp for att ens kunna klara sig. Annars far de sluta skolan och hjalpa sina foraldrar att arbeta, och det ar inte halsosamt. Detta ar bara tva av de familjer jag besokt, det finns tusentals bara i detta lilla omrade! Ingen kan gora allt, men alla kan gora nagot! Puss alla / Sara.

Vi ar fyra tjejer Emma, Asa, Cissi och Sara G som praktiserar pa CIDIC, ett center for barn uppe i El Alto. Vara arbetsuppgifter har varit omvaxlande fran dag till dag. Vi har bland annat fatt hjalpa doktorn att undersoka barnens halsa, dar vi har fatt mata barnens langd, temperatur och vikt. Doktorn gor aven en grundlig undersokning pa varje barn och darefter delas medicin ut gratis vid behov. Denna undersokning gors tre ganger per ar. Det var svart att se de problem som barnen har med halsan och hygienen. Att tval och vatten inte ar en sjalklarhet i hemmet, att deras klader ar trasiga, att bristen pa tandborste och tandkram gor att deras tander ar fulla med karies och att vissa barns hander ar fulla med blasor for att de maste hjalpa till att tvatta klader, allt detta gjorde att man fick en stor klump i magen och man far verkligen perspektiv pa hur orattvist livet kan vara. Vi har ocksa fatt hjalpa barn i olika aldrar att skriva brev till sina faddrar, men aven hjalpt de barn som inte har nagon fadder an att skriva ett forsta brev. Till en borjan var det svart att hjalpa till och svara pa fragor, vi kande att det var svart att uttrycka sig pa spanska och man forstar mer an vad man sjalv kan uttrycka. Det ar jobbigt att se de barn som ej har nagon fadder, da man ser att de ar ledsna och att de hoppas pa att nagon skulle vilja vara fadder at dem. Det maste vara jobbigt att se hur de andra barnen far brev och gavor. En annan sak vi tyckte var jobbig var att pedagogiken hos vissa "larare" inte ar sa bra. Nar vissa barn har skrivit ett fint brev och nojda visar upp det, sa duger det inte alltid at lararen och blir da utsuddat. Det ar frustrerande att se barnens miner vid dessa tillfallen. Men for det mesta fungerar brevskrivningen mycket bra och det ar harligt att fa vara med och se de vackra brev som barnen skriver. Roligt ocksa att se vilken skillnad faddrarna gor for barnen pa bade ekonomisk och personlig niva! Vi far ocksa vara med och oversatta breven fran spnska till svenska, det ar haftigt hur otroligt oppna barnen ar i sina brev till faddrarna! En otrolig upplevelse har varit att fa folja med socialarbetarna ut till en del familjer. vi har fatt se hur barnen bor och hur familjens situation verkligen ar. Manga av familjernas hus byggs pa bergskanten och hotas standigt av ras och regn. Flera av dem har redan rasat under regnperioden som varit. Manga av familjerna bor i valdigt sma hus, vanligen med endast ett rum. Det finns inte sangar till varje person och de far darfor dela. Filtar saknas och natterna blir ofta mycket kalla da det ej finns nagon varmekalla och vaggarna endast ar byggda av lera utan nagon isolering. Koken bestar vanligen bara av en spis och har de tur finns aven en ugn att laga mat i. Tillgang till vatten och toalett ar absolut ingen sjalvklarhet och familjerna far darfor anvanda regnvatten. Tvatten gors vanligen i plasthinkar. Socialarbetarnas uppgift ar att se till sa att familjerna far den hjalp de behover. Det ar svart att tro att barnen pa centret verkligen bor som de gor, trangt och fattigt. Man far ett annat perspektiv pa hur man lever da en familj pa 11 personer bor pa en yta inte storre an 10 kvadratmeter. Under praktiktiden har nagra av oss valt att bli faddrar. Det kanns helt ratt att gora ett sadant val nar man ar pa plats och det ar skont att veta att de pengar man skanker gar direkt till barnet. Harligt ocksa att fa traffa fadderbarnen och deras foraldrar, det skapar ett mer personligt band!